Briams bappisar från senaste kullen
Mamma till valparna Twyborn Ann Cousine och pappa min Briam
Dixie & Briam
Mibisan's Mr Bonfire 7,5v
Mibisan's Mr Safrano 7,5v
Mibisan's Mr Ispahan 7,5v
Pojkarna samlade :)
Mibisan's Miss Alba 7,5v
Mibisan's Miss Cornelia 7,5v
Mibisan's Miss Blaze 7,5v
Mibisan's Miss Anemone 7,5v
Lite blandat :)
Jag och Miss Blaze
Miss Blaze solar lite
Nya bilder på valparna hos Mibisan!
Länkar: http://www.whippetnota.blogspot.com/ Michaela, Notas Crew's blogg
http://mibisans.blogg.se/ Marie, Mibisan's blogg
Tack alla inblandade för en trevlig dag :)
För er som inte vet...
Denna symbol bärs av de som har epilepsi. Jag kan tänka mig att det oftast är ett halsband. De som använder plånbok (inte jag) kan ha ett kort med info om medicinering och namn, personnummer och andra nyttiga uppgifter. De som drabbas av ett EP-anfall ska läggas på sidan, gärna med något mjukt under huvudet.
MAN SKA INTE STOPPA NÅGOT I MUNNEN PÅ NÅGON MED EP-ANFALL!!!
Hjälp vid anfall
Ta det lugnt, titta inte personen rakt i ögonen då kan anfallet förvärras, tala inte högt.
Om det är ett toniskt- kloniskt anfall där personen faller omkull ska man INTE sätta något mellan tänderna det kan skada.. Undanröj dock hinder som kan skada personen.
Lägg om möjligt något mjukt under huvudet och lös upp tex. slips eller hårt åtsittande skärp. Stanna kvar hos personen till han eller hon kan klara sig själv.
Det är viktigt att det är lugnt runt en person som fått ett anfall. När personen vaknar upp kan den vara desorienterad och känner kanske inte igen personerna i sin omgivning och kan ha svårt att förstå vad som hänt och vad som sägs.
Det finns olika bud om när det är lämpligt att söka vård. Informationen som ges är allt från 5-30 min frånvaro. Jag tycker att man får avgöra på plats om man är kapabel att hantera situationen eller om det är bättre att sjukvården tar över. En person som "vaknar" ur ett anfall känner sig oftast mycket trött och kan vara trött i flera dagar efter anfallet. Återhämtning för hjärnan är viktig.
Ni får ursäkta om det fattas bokstäver. Jag hade nyligen ett anfall och då hänger inte fingrarna med huvudet alla gånger... Det här är nytt för mig och det är bara att anpassa sig...
"Lilla" Dixie dygn 51
Här blir det valpar :)
Mer info på Mibisan's hemsida: http://www.mibisans.se/
Ytterliggare ett anfall... och uppdatering om Dixie
Jag hade ett stort anfall för ett par veckor sedan på Hemköp som resulterade i 3 dagar på akutvårdsavdelningen (AVA) på Mälarsjukhuset. Jag kom inte tillbaka inom 10 min utan fortsatte med kramper och halvt medvetlös så det blev ambulans igen. Jag minns som vanligt ingenting mer än att jag hann säga till mamma att bilden av det jag såg delade sig och sen började det hela. Av sjukhusvistelsen minns jag inte så mycket mer än att jag antar att jag inte fick behålla något i magen och blev satt på dropp för jag minns att mamma eller lillasyster sa något om att jag såg piggare ut efter att fått en påse glucos (sockerblandning typ) påkopplad. Innan hade jag fått dropp som skulle återställa vätskebalansen. Jag tjatade tydligen om att jag ville ha något färdig-grillat (det jag skulle ha ätit om jag inte fått anfallet) men vad fick jag... en banan! Den åt jag nog inte upp...
Det är otäckt att jag får så korta förvarningar och att det faktiskt bli minnesluckor längre tillbaka i tiden från anfallet vilket jag tycker är konstigt men förmodligen så får jag väl överslag i minnescentra i hjärnan. En del flashar kommer tillbaka som jag kan fråga om det verkligen har hänt men mycket försvinner.
Utbildningen till sjuksköterska är som bortblåst. Jag minns ingenting av mina praktiker och det är de som jag tycker är det viktigaste att kunna använda teorin i praktiken så allt är i princip bortkastat. Här står jag med en halvfärdig utbildning som jag inte minns och en studieskuld som jag nu känner är helt åt helvet eftersom jag inte har nytta av utbildningen. Det vore en stor skillnad om jag, när medicinerna är rätt ställda, kunde komma tillbaka till studierna istället för att börja om. I nuläget känns det verkligen inte aktuellt.
Något som dock piggar upp är att Briam är anmäld till riksutställningen i Vilsta (Whippetklubbens årliga inoff utst) och att 3 av hans barn från första kullen med Sille från Magic Colour kommer att delta. Det blir de 3 rödbrindlade som kommer, Pixel, Fanta och Whenke. Den senare ska jag visa :) Familjebild är ett måste :) Otto kommer delta vid ringside och heja på sina syskon :) han blev ju BIS-valp förra året på den här utställningen. Jag höll på att svimma i ringen. Efter allt som hänt Otto under hans uppväxt trodde jag aldrig att han skulle få en så god chans. Visst att han skulle fungera som sällskapshund men att gå så bra på utställning, även om det var valpklass, så finns det möjlighet till god utveckling.
Dräktiga Dixie njuter av livet och har fått ensamtid med sin matte kolla bloggen: http://mibisans.blogg.se
Hon har en mage utan dess like men hennes rygg ser inte påverkad ut så hon blir nog mer påverkad av värme än själva tyngden hon bär på. Marie har bestämt sig för att röntga och det ska bli intressant att få veta på ett ungefär hur många det kan bli. Det är inget exakt man kan säga genom röntgen då valparna kan ligga huller om buller, bakom varandra eller röra på sig mycket men det ger dock en liten uppfattning om det är 5 eller 10... det kan vara skönt att vara lite beredd så jag förstår Marie i det här läget. Hennes andra tikar brukar inte vara såhär stora men Dixie kanske bär sina på ett annat sätt och släppte ner magen tidigt. Hon är ju av en helt annan typ och att jämföra tikar med varandra ger nog bara en liten uppfattning. Alla är vi olika :)
Dixie dygn 49, dessa små bilder är klickbara...
Dixie innan besöket av Briam. En mycket vacker tös :)
Bild på kärleksparet. Till höger står han som är orsaken till Dixies omfång ;)
Ett i mina ögon ett tjusigt par :)
Nu ska jag ta mig en sväng med pojkarna. De som spådde veckans väder måste ha fått hjärnsläpp för idag är det mulet och det har kommit nån skur. Enligt vädersnubbarna skulle det ju bli varmare och varmare. Om så är fallet efter denna lilla regnskvätt så kommer växtligheten att formligen explodera. Det gör inte så mycket för det tillhör ju sommaren.
Valpar hos Mibisan efter Twyborn Ann Cousine x Briam
Dixie gumman är stor som jag vet inte vad och hon har cirka 2 veckor kvar till nedkomst. Spekulationer om hur många bappisar det blir har dragit igång på facebook men jag tänkte låna några bilder från Marie och lägga ut här så får ni se själva hur en dräktig Dixie ser ut :) men det strular med att ladda upp foton så ni får titta in på Mibisan's hemsida och Mibisan's blogg för mer info och bildtitt...
Hemsidan: http://mibisans.cybersite.se/
Bloggen: www.mibisans.blogg.se
Här händer inte mycket... tyvärr
Den som är nyfiken och vill läsa mer om dettta kan besöka Mibisan's blogg och hemsida. Hemsidan finns bland länkarna längre ner och bloggen: www.mibisans.blogg.se där finns bilder på Briams fjälla och uppdateringar på den växande magen =)
Vad gäller mig så går det sakta framåt. Har tyvärr haft ett stort anfall... naturligtvis i kassakön på IKEA... precis där man vill stå och krampa och bete sig konstigt... anfallet varade mellan 5-10 min så det var ett grand-mal och sen har jag haft ett när jag var ensam så hur länge det varade vet ingen. Jag vet bara att käkarna slog ihop och att det fattas en flisa i min hörntand. Just nu byts det ut mediciner och dosändringar pågår så vad som är orsaken är svårt att säga.
Något som stör mig är att jag tog ett blodprov för att läkarna ville se ett visst värde av koncentrationen av en av medicinerna där referensvärdet ligger på ett spann mellan 5-60 som normalvärde. Mitt låg på 11,1 alltså "normalt". Spannet mellan 5 och 60 är ganska stort och förmågan att se vad som kan vara individuellt är något som en del läkare inte har förmåga att uppfatta. Jag kanske skulle ligga kring 20 för att slippa anfall... eller 30... eller 5,1... lurigt men det blir fler uppföljningar och koll med doserna...
Det blir som sagt väldigt lugnt på utställningsfronten i år... dels har jag tappat intresset och så får jag ju inte köra bil... vi får se om jag anmäler Briam till Vilsta. Det är trots allt ett stort happening. Jag kommer iaf delta vid ringside. Otto är nog lite för amerikansk för domaren i Vilsta så han får följa med och titta på. Han är en riktig buse med gott om energi. Om jag hade vågat cykla så skulle han få göra av med en del men vad händer om jag får ett anfall på cykeln. Inte bara jag gör illa mig jag kan skada hunden eller göra honom rädd så han sticker och blir överkörd... nej jag får vänta tills jag är mer stabil. Detta gör tyvärr att Briam ser ut som en julgris... Han skulle behöva mer motion. Han är ju medelålders nu så han lägger gärna på sig och man kan inte hålla igen hur mycket som helst på maten. Glad i mat är han min lilla gubbe =)
Något som inte hjälpte mig är att efter jag varit hemma ett par veckor från sjukan så gick jag och trampade på en sten som gjorde att jag vrickade högerfoten åt både höger och vänster så det kändes som att foten satt lös. Jag känner fortfarande av det när jag gått mycket men snart är svullnaden borta. Ligamenten är uttöjda och det kan ta upp till 6 mån innan de är tillbaka i normal läge. Roligare kan man ha. 2010 är inte mitt år känns det som men vafan det är bara att bita ihop och göra det bästa av det. Jag överlevde virus-encefaliten och kan bli kvitt epilepsin. Jag lever gott och har många människor runt mig som vill mig väl och hjälper mig när det behövs. Jag behöver inte mer än så. Inte för att jag skulle tacka nej till en miljonvinst på en trisslott =) men den chansen ser jag inte som särskilt stor :)
Nu ska jag ut och traska lite med vovvarna. Det är trots allt soligt och fint såhär på förmiddan :)
Äntligen!
Nu har det blivit av. Parningen mellan Briam och Dixie gick som smort igår! Utan mina systrar som alltid ställer upp hade det nog inte varit möjligt. Det har varit mycket strul på vägen trots lång planering :)
Information om denna parning finns bla på min hemsida och på Mibisans hemsida. Länkar till dessa finns längre ner på sidan under just LÄNKAR.
Jag har fått en ny bild på Ottos syster Fanta
Fanta ca 17 månader, en kurvig tös :)
Nu blir det lite vila för min del...
För de som inte vet det sedan innan så insjuknade jag i hjärninflammation i februari och låg nedsövd/medvetslös med epileptiska kramper i en månad och sedan spenderade jag ytterliggare en månad på sjukhus innan jag fick komma hem. Problem med närminnet och långtidsminnet är det som krånglar men i övrigt är jag Elin som Elin brukar vara :) jag har klarat mig otroligt bra och det var en hemsk tid för mina anhöriga under den första tiden då det inte fanns några svar på alla frågor. Än idag vet vi inte varför jag blev sjuk och vad som var orsaken. Jag fick diagnosen virus encefalit och går nu på stark epilepsimediciner vilket gör att jag inte får köra bil så det blir inte några utställningar i år.
Det enda jag ska göra för att repa mig från detta är att vila. De som känner mig vet precis hur lätt/svårt det är för mig. Men allt som har hänt har gett mig ett nytt perspektiv på livet och kan se saker med nya ögon. Jag är glad att jag överlevde och klarade mig utan några större men än att minnet strular. Det kan jag leva med.
Nej nu var det vila som gällde :)
Over and out
Kanske lite sent men såhär såg de ut när de var runt 5 månader + lite nostalgi!
Otto har en egen sida så jag tyckte det var onödigt att klämma in honom här.
Alla bilder är klickbara.
Lite rörelser:
Ursprunget:
Briam & Sille
Briams föräldrar Azzar & Whilma
Pappa Briam
Mamma Sille
Farfar Azzar
Mormor Carla
Kolla gärna in framtida planer!
Sviktande minne...
Jag hade glömt lösenordet till bloggen och fattade inte riktigt hur jag skulle lösa det... en blandning av medicineringen och sjukdomen som ställer till det.
Jag har haft permis idag och gosat med hundarna. Briam var lite svårflörtad i början men jag tror att han känner det som att jag har svikit flocken. Otto däremot är ett skuttande lyckopiller som inte kan sluta vara glad. Otto ser fin ut men är i slyngelålder just nu så egentligen gör det inte så mycket att jag är sjuk. Briam är lite fet för han får inte motionera så mycket som han behöver för han har en tå som har hoppat ut led och måste på något vis självläka. Förmodligen är det den hårda skaren som gjorde honom illa men han lider inte särskilt mycket och nu är det ett par dagar sedan den hoppade ur led. Korta promenader och plan mark är det som gäller.
Lillasyster Emma tar hand om mina vovvar och gör ett strålande jobb. När inte hon kan så finns det andra som ställer upp och jag vet inte om de vet hur tacksam jag är för den hjälp jag får.
Det kommer ta lång tid innan jag blir fullt frisk men det sker förändringar varje dag och en del bakslag men det är bara att ge sig fan på att ta sig förbi. Just nu är det mest irriterande med den pendlande febern från 36-39 grader vilket hindrar min rehabilitering. Just denna dag har varit extra jobbig trots permis då en nära släkting gick bort på förmiddagen. Faktum är att vi låg på samma avdelning fast i olika korridorer. Jag visste inte om det utan fick et samtal på morgonen så jag fick hjälp av en i personalen på avdelningen att ta mig dit och hitta rätt. Jag är glad att jag hann säga farväl och att det gick så pass fort så att han slapp lida. Han betydde mycket för mig och jag hoppas att han visste om det. Även om det kändes hemskt så gick det fridfullt till. Han behövde inte vara ensam när det var dags.
Det har hänt alldeles för mycket men jag orkar inte skriva mer. Nu ska jag torka mina tårar och försöka sova. Imorgon är en annan dag.
Länge sen sist men det finns en anledning...
Jag mår ganska bra och är glad att jag är vid så god vigör. Det jobbigaste är att sakna hundarna... men nu vet ni varför det har varit så tunnbloggat här...
Dags för en liten uppdatering...
Min syster följde med ner och åkte vidare till en av sina kompisar i Göteborg. Eftersom hon har huvudansvaret för Sigge så fick han följa med henne. De tog tåget från Trollhättan till Gbg och sen fick det bli spårvagn sista biten.
Första utställningsdagen följde Michaela med. Hon jobbar som lärare och hade passande nog ett gäng elever att undervisa i en hundkurs så det passade utmärkt med studiebesök på MyDog. Det var ett rent helvete att hitta parkering och P-husen var fulla trots sina skyltar som sa att det va LEDIGT!! Efter många om och men så hittade vi en plats i ett P-hus... syrran stod med sin kompis och väntade utanför mässan för de skulle ta hand om Otto under dagen... så jag hade lite bråttom och var ju stressad som vanligt...
Otto överlämnades och fick också han äran att bli spårvagnshund :) det hade gått så bra så...
Briam kom 2 i öppenklassen med CK och placerade sig sedan som BH-R för Steven Seymour, AUS, som dömde första dagen...
Andra dagen skulle jag åka utan Michaela så jag tog bilen till syrrans kompis och ställde bilen där, lämnade över Otto och tog med Briam på spårvagnen till mässan... så nu har alla tre åkt spårvagn! Det var nytt även för mig. Jag har åkt spårvagn en gång i mitt liv och det va i Rom... den gången hamnade vi utanför den turistkarta vi hade och blev lagom nervösa men det är en annan historia...
Frank Kane, GB, dömde dag 2 Briam blev 5:a i klassen...
Samma historia igen dag tre... bil till Bergsjön, dumpa Otto och åka spårvagn... den här dagen va det vinthundsklubben som var arrangör. Vi var i en liten, trång hall men ringarna var större än de vi hade under SKK:s dagar och underlaget var bättre än i hallen vi varit i tidigare.
Denna dag dömde Iren Naarits, EST. Briam kom även denna dag 5:a i klassen.
Summan av det hela: Jag är glad ändå... jag fick besöka Michaela, bevisa för mig själv att nya saker inte är farliga och Briam fick faktiskt 1:a i kvalité tre dagar i rad! Det var många blåa band alla tre dagarna.
På onsdag 20/1 ska vi åter till Strömsholm... efter snart 14 dagar med antiobiotika så är svullnaden inte nere... hoppas att det är stiften som jävlas så vi kan få ut dem!!! Jag är så trött på det här! Den där stackars hunden är ålagd koppelpromenader och han har såååå mycket spring i benen!! Det är lite påfrestande faktiskt på mitt samvete. Han tar det med ro... han har slaktat alla sina leksaker (Sigge har gladeligen hjälpt till) tuggar tuggisar på löpande band och jag som tyckte att den här snön kom så perfekt så de kunde få röja runt med lite motstånd... men nej... han som skulle haft mest nytta får ju inte!
Vi får se vad som sägs på onsdag... jag tänker iaf börja med viktmanchetter för han är inte halt men det som han vrider och avlastar ska han sluta med... innan det blir kvar för gott...
Det är många tankar som snurrar i mitt huvud om anatomi och konstruktion. Jag har funderat på nyttan av en ganska öppen vinkel i fronten på en vinthund... inte bara för räckvidden... det måste ju ha en effektiv, stötdämpande effekt. När jag gick massagekursen så skulle vi alltid ställa oss frågan: Var tar kraften vägen? Om man nu har en 90 graders vinkel i fronten, var tar kraften vägen? Hamnar den mitt i leden? Hur påverkar det leden? I en öppnare vinkel färdas kraften vidare genom skuldran... eller har jag fel? Ja som sagt funderar gör jag väldigt mycket... hur strama alt. veka mellanhänder är acceptabelt? Korta alt. långa mellanhänder. Vilket är värst? I det långa loppet vad skadar mest? Jag är övertygad om att det finns en tanke bakom allt vad vinklar, form och funktion heter. Men vilket är bäst? Vi har ju allt att välja på... är lagom bäst?
Sånt funderar jag på när jag undviker att tänka på saker jag måste ta itu med som även kallas skolarbete :)
Gott nytt 2010...
Otto har fått en post-op infektion och äter nu antibiotika och antiinflammatoriskt. Han har en svullnad som är som en pingisboll på hasen och den där rehabiliteringen som jag såg fram emot att starta kan jag glömma ett tag framöver............. får se om han startar med whippetrace träning 2010 över huvudtaget. Just nu ser det inte ut att bli så... tyvärr.
Vi börjar 2010 med en hel del piller och massor med vila... fast för Briams del börjar året med en hektisk 3 dagars i Gbg! Jag ska åka ner till Michaela, Nota's Crew, vi ska på MyDog. Briam är anmäld alla dagar... Det ska bli så kul att få tjöta whippet med Michaela i flera dagar =) tyvärr finns sviterna av mitt klantiga tramp på hans tass kvar. Han har vilat i 3 veckor nu... det har ju passat bra för i de här kallgraderna är det jobbigt att gå långisar. Än har inte förnuftet övervunnit fåfängan så mössan har inte kommit till användning.... jag blir nog klok en vacker dag men inte nu... ha ha
Nä nu ska jag skriva tentor och inte sitta här och förklara varför jag hellre fryser öronen av mig... men plugga är lite motigt just nu :)
GOTT NYTT ÅR!!
Otto opererad idag 17/12-09...
Tack Strömsholm för bilderna.
Stiftet som rört på sig är nu borta. De andra 2 får dock sitta kvar för de sitter "illa" till. De sitter vid ligamentfästet och om de inte rör på sig så blir det bäst om de får sitta kvar.
Jag ska hämta honom om en stund och det ska bli så skönt att få hem honom igen. Jag kunde knappt somna inatt och vägen till Strömsholm var en ångest-tripp. Jag är egentligen inte nåt jävla mjäk men när det kommer till mina hundar och deras hälsa, om den hotas, då är jag förbannat mjäkig.
Han har ett par stygn och kommer att ha ett bandage ett par dagar men den här rundan är definitivt lättare än de 20 dagarna med gips som vi genomled i våras. Det va nog de längsta 20 dagar jag har upplevt. Samtidigt gick tiden så fort så jag hann knappt blinka. Den lilla skrutten blev snabbt större och det fattas mycket av den där roliga valptiden känns det som. En månad var han kraftigt begränsad i sin framfart. Sen var det steg för steg som gällde. Varje skutt han gjorde fick mig att sätta hjärtat i halsgropen.
När stygnen är tagna så kommer all energi att läggas på att få Otto tillbaka i den kapacitet han var i för 2 månader sen.
Det är ca 2 månader sen han började fuska lite med höger benet. Det gick inte att känna något speciellt på själva hasen men den såg spetsigare ut. Sen har det kommit mer smygande och sen kändes det vasst under huden för 6 veckor sedan. Det betyder också att slarvet han höll på med i våras som vi har lagt ner 20 besök på ReDog för att få bort återigen måste tränas bort. De faller snabbt tillbaka i gamla mönster och det är rehabiliteringen även denna gång som kommer att bli tyngdpunkten för mig. Den "snabba" biten är redan avklarad idag på Strömsholm... jag höll på att kalla det den enkla biten men det vore fel av mig för jag tror inte att det är enkelt att operera ortopedfall men det är ändå den enkla biten för mig. Jag lämnar in, hämtar+ betalar och ser glad ut. Det som kommer framöver kräver desto mer från min sida....men det är det värt och väldigt nödvändigt!
