elinobriams

Idag har jag varit i kontakt med Redog i Västerås och där kunde de klämma in Otto på onsdag nästa vecka. Det är iallafall inte om 14 dagar!

Efter samtalet med Redog så ringde jag Strömsholm för att kolla hur jag skulle få till den absolut nödvändiga remissen och journaler till nya rehabstället. På måndag ska någon ringa från Strömsholms rehab och så ska vi lösa det då. Det blir alltid mycket krångligare än för många andra när jag är i farten. Det är alltid så att det kommer saker emellan och om inte bilen pajar så är det något annat som sätter käppar i hjulet...

Men jag börjar bli van... it's the story of my life... det finns inte en väg i mitt liv som har varit spikrak så jag har lärt mig att hantera det mesta. Tyvärr har det gjort mig till en ganska negativ människa som ofta anser att det är lika bra att tro att det går åt helvete för då blir man inte lika ledsen när det gör det... "det var ju vad jag räknat med..." alla bra saker som händer blir istället helt sjukt fantastiskt bra för de har ju varit oväntade =)

Det som är mest pissigt nu är att Otto har inte haft någon objektiv eller för den delen så kompetent person som har kunnat bedömma hur dessa två veckorna har gått. Alla som har eller har haft valp vet ju att man räknar ju veckorna på valpar och det är ännu mer noggrannt att räkna dem när valpen är i behov av rehabilitering. Varje vecka som går utan att vi får hjälp gör att hans liv som fullvärdig whippet bleknar bort... tyvärr. Det här är det som skulle vara avgörande och jag blir frustrerad och faktiskt jävligt arg när jag känner att jag inte kan göra och ge 100% för hans väl och ve...

Otto är glad mest hela tiden och tycker säkert att jag är helt knäpp som inte släpper honom lös så han kan kuta som en tok. Behovet finns! För varje dag som går och vi inte kommer vidare i hans behandling så ligger dagen när han får springa lös ännu längre bort... det är sjukt synd om den lille parveln och inte får jag gå på några längre promenader även om jag på eget bevåg har utökat hans promenad-tid en smula. Jag funderar starkt på att leta rätt på nåt bra ställe att lägga ett enkelt spår så vi kan börja med ordentlig hjärngympa och det är ju meningen att han ska prova viltspår sen. Men som det är nu måste terrängen vara lättframkomlig men dock inte typ ett fält för då driver spåret och gör det lite väl avancerat. Det skulle vara på något väldigt vindstilla ställe och det är inte lätt att hitta...

Jag ska forska i saken lite... jag ska ändå tina upp blod och lägga ett tidigt imorgon för att ta det innan mörkret faller med Briam för nu är jag sporrad att träna inför öppenklass... anlaget har han ju sedan flera år tillbaka. Han fick ett diplom av taxklubben... som jag har tappat bort... Han gick spåret i Ugglum av alla ställen i avlånga Sverige. Det ligger utanför Falköping och skogen där var trollsk och vägen dit var breath taking. När vi kom ut på landsbygden så såg det ut som en fjord mitt i alltihop. Nyss var jag i Skara trakten med sitt platta lyte och helt plötsligt kändes det som frodigt Norge... helskumt.

Påminner lite om upplevelsen jag fick i Uddevalla när jag hälsade på hos Michaela (Notas Crew) första gången. Då tog vi en promenad som helt plötsligt var vi som i en dalgång och längst ner rann en spillra av en bäck och det var fullt av svart skiffer nere i vattenslingan. Urhäftigt! Kändes inte heller som Sverige. Hade det varit mer lummigt och träd och sånt hade jag kunnat tro att jag var i någon djungel någonstans. Fränt att Sverige har så mycket att bjuda på!

Ja ja nu orkar jag inte skriva mer... dessutom ska jag ju åka och gå lite cavalletti med lill-ponken och kasta boll åt stor-ponken... har införskaffat en bollkastare (extra arm i plast som ger snärt) och jäääävlar vad långt bollen kommer och Briam blir astaggad av att få springa för full gas... inte som när jag fjös-kastar när han hinner springa förbi innan den landar... ha ha

Idag har Briam gjort mig arg, förtvivlad, panikslagen, ångestfylld och lycklig! Jag har jobbat i stallet idag och började med att anlända till jobbet kl 7... Släppte ut Briam så han fick gå och kissa. Tog valpen i ena handen och stora buren i den andra och började gå mot stallet... Briam kom strax tillbaka och jag fråga honom om han verkligen gjort det han skulle. Han lommade iväg igen och försvann!

Jag hade skrivit ett jättelångt inlägg och så la uppkopplingen ner så det förra inlägget försvann. För att göra en lång historia kort så slutade den här lyckligt tack vare allmänhetens tips och att Polisen ringde tillbaka till med mig med aktuella tips. Briam tog en rejäl springtur på 2h och hälsade på både utanför min moster Mai och min farfar som båda bor i Torshälla. Han korsade flertalet vägar och jag kan bara vara tacksam över att han är oskadd. En granne till Mai hade sett honom stå utanför hennes port i nästan en kvart och han kollade även på parkeringen. En karl hade pratat med honom och klappat honom. Synd att han inte såg namnbrickan med telenumret på selen.... det hade förkortat min oro med en timme... jag hittade honom 100m från min farfars hus så han har väl rekat de ställen vi brukar åka till.

Den spanska gatuhunden som försvunnit ca 2 mil från Torshälla gjorde oss sällskap en kort stund precis när jag hittade Briam och sedan försvann Spanjoren igen. Förmodligen var Spanjoren uppe vid stallet och Briam hängde på honom ner på byn. Tur är väl det för åt andra hållet är det någon kilometer skog och sedan E20! Om det var vilt han dragit efter så skulle nog skogen varit ett naturligt alternativ. Tur i oturen känner Briam till Torshälla ganska väl och rörde sig i för honom kända områden och som tur är var det tidig söndag morgon = lite trafik. Det folk som var ute och rörde sig var mestadels hundfolk till fots.

Anledningen till att jag tror att Spanjoren var uppe vid stallet är för att precis när Briam försvann så var en tjej uppe och letade efter honom samtidigt som jag ropade på Briam.

Under Briams snart 5 år långa liv så har han aldrig gjort något liknande och man inser hur skört livet är och att det oftast krävs vanlig hederlig "bonnröta" för att allt ska gå bra. Jag befarade att han blivit påkörd eftersom han inte kom när jag ropade och jag blev mer och mer förtvivlad för varje minut. Tills Polisen ringde och jag visste att han inte var på motorvägen eller påväg hem till Eskilstuna.

Jag anmälde honom försvunnen efter att han varit borta i 30 minuter eftersom en whippet kan komma långt på den tiden. Att allmänhetens tips är de som bringar ordning i oredan visste jag sedan tidigare så det var lika bra att ringa. Om han sprungit mot motorvägen så hade tips kommit ännu snabbare nu fick jag tipset efter en dryg timme och det tipset var redan då 15 minuter gammalt men jag åkte mot platsen där han synts till senast.

Jag hoppas att de får tag på Spanjoren... nu har han sprungit runt i 8 dygn! Han är mager och i flykt så det blir nog en utmaning att fånga in honom. Det finns en annons på blocket med mer info om honom och nummer till de som är ute och letar och jag vet att hon pratar kontinuerligt med Polisen för att hålla sig uppdaterad. Jag såg honom på Julingatan i Torshälla bakom Swedbank kl 08:45 och han sprang ner mot Aliforsgatan. Han har rört sig i Torshälla i snart 2 dygn.
Länk till efterlysningen på Blocket: http://www.blocket.se/vi/21147210.htm?ca=12_s

Det finns inget sätt att beskriva känslan av att man kan ha förlorat en sån vän som ens hund är. Nu var Briam borta i 2h och det vet vi ju att det finns de som är borta längre... Usch vad det är otäckt!

Idag har jag varit i Enköping på utställning... det blev en flopp för Briams del då han fick sitt livs 2:a tvåa i kvalitéts bedömningen... Hoppsan tänkte jag det va ju inte så jag hade tänkt... men det tillhör väl året... måtte nästa år börja/bli bättre annars gräver jag ner mig!

2:an fick han för att han kunde haft djupare bröstkorg... jaha vad ska jag tycka om det? Det är bara att konstatera att vi inte har riktigt samma styrka på glasögonen... Jag skulle gärna vilja veta hur djup en bröstkorg ska vara på whippet för det står inte i rasstandarden hur man ska mäta i förhållande till andra kroppsdelar sen vet jag ju själv att om bröstkorgen inte når ner till armbågarna så kan det ju störa helheten men så mycket himmel ser man inte på Briam så det stör helheten... eller? Jag ser bara min hund på de foton som tas och när han tigger kakor/mat/godis hemma annars brukar han mest ligga på rygg i soffan eller promenera/springa/trava... skitsamma alla hundar ska ha en 2:a nångång...

Nu till Otto och hans läkning... Kontrollröntgen utfördes fredagen den 13:e och tro det eller ej men det såg tydligen bra ut så gott som man nu kan se... stiften verkade sitta där de ska och ett nytt gips sattes... Han var lika glad när jag lämnade honom för hans Strömsholmsbesök som när jag hämtade honom. Han charmar alla =) och det verkar inte bekomma honom att det förekommer obehag för det kommer han inte ihåg utan han är glad hela tiden... men han är inte trög eller så utan han är en fruktansvärt intelligent liten valp och hans trevliga och stabila lynne hjälper honom genom det här jobbiga just nu. Jag är så glad att han inte tar åt sig av det här för jag vill ju inte att han ska uppleva en massa obehag hur nödvändigt det än må vara. Det skulle kännas skitjobbigt att behöva lämna en valp som är stressad eller rädd men det bekommer honom inte. Klart att han är duktig på att tycka synd om sig själv och kan tala om att han inte tycker att det är kul att sitta instängd eller att han är begränsad i sin framfart men det är ju för att han vet hur gott livet är när man kan skutta runt i full fart. Han bryr sig inte ett dugg om att hans ena ben är gipsat och lite jobbigt att få med ibland. Han kan trava, galoppera och hoppa med det :/ han tycker ju att han i princip är hel....  Gipsbyte om en vecka igen...
Här kommer lite bilder på mina gullrumpor!

       

Gipset får inte bli blött... då åker hårtorken fram... jag lovar att det tar sin lilla stund att torka om det blir vått... påsen som jag hade på i början gav sig ganska snart och då fick vi torka en stund... nu har jag gjort min egen lilla uppfinning med en bit plastflaska som jag stoppade i en systemet-kasse (perfekt längd och bredd) och så silvertejp (underbar uppfinning) som sula. Funkar gööör bra!!

Idag avslutade jag dagen med att cykla till farfar (6,5km) med Briam. Han fick springa dit och åka bil hem... lucky bastard jag fick cykla hem men vi kom hem samtidigt för de andra stannade till och handlade lite fort... så jag fick en liten tur på 6,5+6,5km men det kan jag behöva... jag kanske får sova gott inatt... och beach 2009 kanske är uppnåeligt?!
Nya dagar nya tag... vi hörs när jag orkar och får tid...

(min mamma tycker att jag ska tillägga att jag gott kan lyssna på min lilla missnöjda valp för han är en piss i Mississippi mot hur jag var som liten bebbe... Jag skrek varje dag mellan kl16-20 i en dryg månads tid så nog får man vad man förtjänar allt... om jag hade vetat att det skulle sparka mig i arslet i framtiden kanske jag hade varit tyst... men ont i magen på bebisar kan tydligen låta högt... vad vet jag?! Jag har inga barn för jag har hund... mycket roligare även om den ena piper lite i rent missnöje ibland för tillfället... 2 veckor till med gips sen vet vi mer... och gud så skönt att kunna låta valpen vara valp! LÄNGTAR!!)

Igår hämtade jag en liten, tanig men glad och nygipsad liten skit. Han har inte fått speciellt mycket mat under sin vistelse där... han stod ju på standby för operation och de ska helst vara fastande sedan 12h för att minska riskerna med sedering. Han är inte särskilt nöjd med gipset lilla Otto... det är mest i vägen och lite längre än hans resterande ben vilket gör att gipsbenet släpar i och gör inte alls som han vill men tekniken lär komma med tanke på att det blir 20 dagar med galopphämmande-gipsben.
Det veterinärerna har gjort är att de har satt fast ligamentet (med benutskottet som fungerar som fäste i tibia) med 3 st stift i pytte storlek, endast 0,6mm i diameter. Vid första försöket borrades det för ett enda och större stift men benbiten höll inte och då fick de gå ner i storlek för att fästa det. Jag hade specifikt bett om att jag vill ha en så fullt återställd hund som den möjligen går så de störde inte några tillväxtzoner MEN det gör att ett av stiften sitter i ben som påminner om mjukt knäckebröd. Om... Om det skulle vara så att det inte har fastnat som det ska kan en ny operation bli aktuell men det blir först efter några veckor från den här första och med tanke på hur fort valpar växer så kommer det förmodligen finnas mer "hårt" ben att fästa i utan att rubba tillväxtzoner.

Jag vill ju helst av allt att han ska må bra men jag vet oxå vad en felbelastning i resten av hans liv kan göra och jag vill att Otto ska kunna leva som en whippet, i full fart, över stock och sten!

Jag önskar inte ens min värsta fiende den helvetsvecka jag hade men nu börjar det klarna... Samma dag som veterinären ringde på förmiddagen och meddelade att operation var utförd och lyckad så kom det post till mig. Ett grönt vadderat kuvert... jag vann 1:a pris i "Gissa Whippet-tävlingen" i Whippetbladet! Det har hänt typ en gång tidigare att jag har vunnit nåt sånt som man skickar in svar eller så till. Det var för vad som känns som 100 år sen när jag gissade vikten på nåt och van en skitstor t-shirt med reklam för bananer... det var kul men det var roligare att vinna en klubbnål, en dvd och en whippetklubben-penna! Det ligger mig närmare hjärtat än chiquita-bananer.

Den här helgen spenderas i Jeannettes & Peters hus. De har åkt till Danmark, en resa som var planerad förra helgen men då Sille försvann och återfanns precis innan helgen så valde de att  åka den här helgen istället. Jag vaktar de 2 gossar som väntar på att deras hussar och mattar ska komma hem från långväga och för länge sedan planerade semestrar. Jag skulle inte heller ha något emot att åka till Australien eller Karibien... men det är ju snart sommar och med tanke på Ottos kommande rehabilitering lär jag iaf få lukta ganska mycket på blått vatten(kloret i poolen på Strömsholms rehab-avdelning) det kommer nog ta lång tid innan han är återställd men hellre nu än sen...