elinobriams

SKK nationell utställning i Alfta:
Ottos kritik:
Mycket lovande valp. Utmärkt benstomme, bra storlek. Vackert maskulint huvud. Mörka ögon. Bra överlinje. Tillräcklig bröstkorg. Goda vinklar. Rör sig bra.
BIR-valp
Domare: M Pylvänäinen-Soursa, FIN

Igår, 090711 blev Otto placerad som 2:a i BIS:et i tävlan om dgens bästa valp... att det skulle gå så bra hade jag inte vågat hoppas på. Största förvåningen kom när vi blev utplockade i stora ringen som 5:e och sista att placeras. Min tanke då var " jaha inte sämre än 5:a då..." valparna placerades en efter en och när det bara var Otto och en sharpei-valp kvar då var jag svimfärdig så det var tur att inte Otto kom etta för då hade jag dunsat i backen :)

Han skötte sig som en pärla i stora ringen. Han var både högt och lågt i uppsamlingsringen och jag tänkte bara "ja ja bara han tycker att det är roligt..." men sen skärpte han till sig och skötte sig som att han inte gjort annat i sitt liv. Domare i finalen var Alex Krasilnikoff från Danmark.

De som känner till Otto vet ju att han har varit långt från ringarna och allt vad ringträning heter eftersom han har varit konvalescent i halva sitt 7 månader långa liv... på sin 12 veckors dag låg han första gången på operationsbordet på Strömsholm efter en riktig oturshelg då Otto gjorde sig illa och hans mamma var bortsprungen i ett par dygn i kalla februari i år. Vi var ute och letade medan Otto var med sina syskon i valprummet och vad som hände vet ingen bara att han var svullen som attan i hasen när vi kom tillbaka etc. det finns att läsa mer om hela händelseförloppet från operationen och framåt i tidigare inlägg. Det jag vill komma till är att jag trodde aldrig att han skulle bli så bra, så fort i sitt ben. Det kändes jävligt hopplöst ett tag när det stod stilla på Strömsholms rehab för att de inte hade några tider att erbjuda... då vände jag mig till Redog i Västerås och där har vi avverkat 2x10 klippkort och gjort minst 2 besök per vecka helst 3 besök per vecka och det har gett resultat. Det har varit med blod, svett och tårar som insatts men nu verkar det vara slut på den historien... det klokaste jag gjort är att jag inte har gett med mig utan stått på mig mot både Agria och Strömsholm när det har strulat och klokast av allt: att jag tog kontakt med Redog. Jag har Ottos liv att tacka dem för och det för att en whippet som inte kan springa har inget liv. Idag kan Otto springa lös och vi övar upp hans "lösspring" varje dag för att kunna komma till den dagen när vi kan ta en tur i skogen med lösspring i kuperad mark. Det känns inte allt  för avlägset just nu.

Ett gott råd till alla er som får en halt valp... det kan vara värt att kolla upp... Otto var knappt halt eller svullen ett par dagar efter händelsen och då hade ett kollateral-ligament gått av och tagit med sig benutskottet som den fäste vid och det är alltså inget som hade fixat sig utan operation. Jag går hellre en gång i onödan nu och det får fan kosta vad det kosta vill för inget är viktigare än att mina hundar mår bra och det är mitt ansvar att se till att de har det bra.