Ibland slutar det lyckligt!
Det har varit ett par dagar med hjärtat i halsgropen! Min valps mamma försvann i onsdags eftermiddag och kom inte tillbaka... Jag kollade inte min mail på onsdagskvällen utan fick ett sms från Jeannette (Magic Colour) att Sille fortfarande var borta. Fortfarande borta tänkte jag och ringde upp med det samma när jag mottagit meddelandet och fick veta att Sille var bortsprungen sedan 18 timmar tillbaka och det var bara Jeannette & Peter som letade.
Jag fick snabbt eld i baken och kastade i mig lite mat och tog mina hundar och körde min lilla clio som clion inte har blivit körd förr... Vi gick ut och tog med deras Diba och min Briam i spårlina för att få hjälp av bättre näsor och bättre hörsel.
Med Rasmus färskt i minnet så kändes det som att det gällde att handla snabbt. Mai kom efter ett par timmar för att hjälpa till och vid dörrknackning så var det en som faktiskt hade sett henne! Det kändes skönt att veta att vi var på rätt spår men solen gick snabbt ner och vi bröt upp och bestämde att vi skulle fortsätta leta nästa dag.
Nästa dag visste vi mer och vi var fler som letade. Jag hade pratat med Madde Eriksson som har väldigt mycket erfarenhet och vet vad man ska göra vid såna här tillfällen. Jag tog hennes ovärderliga råd med mig och vi var ett gäng som gav oss iväg åt olika håll för att försöka ta reda på hur långt Sille hade kommit och för att mota henne hemåt istället för att driva henne bortåt.
Michaela hade, klok som hon är, tagit reda på en länk till närmsta orienteringsklubb för de brukar ha detaljerade kartor så Peter åkte och skaffade kartor. Nu hade vi en plan för hur vi skulle lägga upp det hela men det kändes som att vi var 10 pers för lite för att täcka så mycket område och hinna jobba så mycket som möjligt innan det blev mörkt.
Vid kl 14 på fredagen så ringer Jeannette och berättar att det är en person som har sett Sille. MEN han hade sett henne kl 14 dagen innan, ALLTSÅ ett helt dygn hade gått och han hade ringt till Polisen och meddelat detta vid det aktuella tillfället men sen hade inte vi fått informationen. Hon hade fortfarande täcket på sig då dagen innan så vi hoppades att hon haft täcke på sig den andra natten också och nu visste vi åt vilket håll vi skulle!
Vi gick kors och tvärs, hit och dit, solen var på nedgång och hopplösheten började infinna sig... inte en natt till ute! Det skulle dessutom bli kallare. Vi hade hittat spår som tydde på att hon irrade i för henne totalt okänt område och vi hittade spår från förmiddagen samma dag. Vi var otroligt nära!
Vi återsamlades och det avgjordes vart burar skulle ställas upp. Husse Peter och Marie (Pompecas) åkte ut och vi andra skulle ta en kopp kaffe. Men det var en kvinna, jag kommer inte ihåg hennes namn, hon gav sig ut igen för hon tyckte att hennes tik hade haft nåt på kornet när hon spårade så hon ville prova igen innan det blev kolsvart ute.
Vi hällde upp kaffe och skulle ta första klunken så ringer Jeannettes telefon: De har hittat henne men får inte tag på henne!
Hon hade sprungit nere på en hyffsat stor (och farlig) väg. 2 helt okända hade stannat för att locka in henne vilket drev Sille ifrån dem och tillbaka bort från vägen. Peter fick syn på henne, kastade sig ut och Sille ville INTE komma.
Ett av alla Maddes råd var också en upplysning om hur i princip alla hundar beter sig i en sån situation. En hund som av någon orsak, vilken som helst kommer bort hamnar i en sorts kamp/flykt-situation. Hon hade också sagt att till och med husse/matte kan upplevas som ett hot och behöver komma så nära som 1-3 meter för att hunden ska förstå att det faktiskt är familj! Jag hade berättat det för Peter & Jeannette och tur var väl det.
Sille, inte rädd för nånting i vanliga fall, skällde och morrade åt husse. Han som var så glad att äntligen fått se att den vi har letat efter i flera dagar, den familjemedlem som har varit borta i 2 nätter mitt i vintern, självklart blir Peter glad och ropar. När Sille reagerade som hon gjorde så kom Peter på vad jag hade sagt. Han lyckades med ett lugnt och undvikande/beskedligt sätt ta sig närmare utan att skrämma henne på flykt och när han var riktigt nära då gick det upp för henne vem han var!!!
Hade inte Madde berättat detta för mig så jag kunde ge denna info till Peter & Jeannette så kunde det ha gått illa. Alla som har haft en hund som försvinner längre än normalt blir ju överlycklig när hunden kommer tillbaka. Visst fan är man arg för att hunden inte har lyssnat men man är samtidigt glad att hunden kommer tillbaka, hyffsat hel och oskadd. I det läget kanske man går för att möta sin hund, gärna med armarna ut som i en kommande omfamning och jag skulle själv förvänta mig att min hund självklart vet vem jag är eftersom jag ropar hans namn. Han ska ju helt enligt Hollywoodmodellen hoppa upp i min famn och vi ska kramas samtidigt som jag gråter av lycka. Jag älskar ju min hund som om det vore mitt barn!
En chockad, förvirrad och vilsen hund reagerar med flykt. De allra flesta rovdjur flyr faktiskt hellre än att skada sig i en kamp. Kamp går de in i när det inte finns någon möjlighet att fly. Sille kunde ha försvunnit igen. Sprungit till skogs eller ut på vägen. Tack vare Maddes goda råd så lyckades Peter komma henne tillräckligt nära. Sille försvann inte för att hon blev rädd för något. Hon sprang bort sig och snurrade bort sig i sina bakspår. Hon reagerade enligt regelboken för bortsprungna hundar och nu förstår jag precis hur jävla svårt det är att försöka få tillbaka en bortsprungen hund. När inte ens husse/matte känns igen förrän inom 3m radie så ska det mycket till för att historien skall sluta lyckligt. Men vi vet också att det inte är kylan som tar våra bortsprungna djur... det är olyckorna som sker när de springer på vägar eller söker värme på fel ställe.
Jag kommer inte ihåg några namn på de för mig nya bekantskaperna som har hjälpt till men ett stort tack till de som har ställt upp, stort som litet. Tack! Jag vet att Jeannette och Peter är oerhört tacksamma för all hjälp och de är lyckliga att de har fått tillbaka sin Solstråle Sille.
Sille var trött och i princip oskadd. Lite blåslagen på benen och nån pytte reva här och där men för övrigt okej med tanke på den terräng vi har spårat henne i!!! Hon var VÄLDIGT hungrig men hade förmodligen ätit snö för hon var inte uttorkad.
Snön har vi varit glada för då den har gett oss spår att gå efter men också det att Sille har förmodligen ätit snö för att få i sig vätska och på det viset slapp hon gå ut på kant-is som brukar vara livsfarligt.
Idag är mina hundar trötta och väldigt avslappnade =) Briam har fått gå av sig allt han har lyckats tjyva till sig från Ottos valpmat. Jag tycker att Briam är väldigt duktig på att spåra och ska undersöka hur jag skulle kunna utveckla det hos honom så han gör något vettigt med sin förmåga.
Nu ska jag slappa lite innan jag ska ut i skogen och gå ett väldigt kort spår med Briam. Filosofin för spårträning som jag fått lära mig: Hunden skall lyckas varje gång!
Igår hittade ingen av spårhundarna Sille men de visade gång på gång att de hade henne på kornet!!! Så idag ska han få lyckas med klöven och med massor av gotte och beröm!
Jag fick snabbt eld i baken och kastade i mig lite mat och tog mina hundar och körde min lilla clio som clion inte har blivit körd förr... Vi gick ut och tog med deras Diba och min Briam i spårlina för att få hjälp av bättre näsor och bättre hörsel.
Med Rasmus färskt i minnet så kändes det som att det gällde att handla snabbt. Mai kom efter ett par timmar för att hjälpa till och vid dörrknackning så var det en som faktiskt hade sett henne! Det kändes skönt att veta att vi var på rätt spår men solen gick snabbt ner och vi bröt upp och bestämde att vi skulle fortsätta leta nästa dag.
Nästa dag visste vi mer och vi var fler som letade. Jag hade pratat med Madde Eriksson som har väldigt mycket erfarenhet och vet vad man ska göra vid såna här tillfällen. Jag tog hennes ovärderliga råd med mig och vi var ett gäng som gav oss iväg åt olika håll för att försöka ta reda på hur långt Sille hade kommit och för att mota henne hemåt istället för att driva henne bortåt.
Michaela hade, klok som hon är, tagit reda på en länk till närmsta orienteringsklubb för de brukar ha detaljerade kartor så Peter åkte och skaffade kartor. Nu hade vi en plan för hur vi skulle lägga upp det hela men det kändes som att vi var 10 pers för lite för att täcka så mycket område och hinna jobba så mycket som möjligt innan det blev mörkt.
Vid kl 14 på fredagen så ringer Jeannette och berättar att det är en person som har sett Sille. MEN han hade sett henne kl 14 dagen innan, ALLTSÅ ett helt dygn hade gått och han hade ringt till Polisen och meddelat detta vid det aktuella tillfället men sen hade inte vi fått informationen. Hon hade fortfarande täcket på sig då dagen innan så vi hoppades att hon haft täcke på sig den andra natten också och nu visste vi åt vilket håll vi skulle!
Vi gick kors och tvärs, hit och dit, solen var på nedgång och hopplösheten började infinna sig... inte en natt till ute! Det skulle dessutom bli kallare. Vi hade hittat spår som tydde på att hon irrade i för henne totalt okänt område och vi hittade spår från förmiddagen samma dag. Vi var otroligt nära!
Vi återsamlades och det avgjordes vart burar skulle ställas upp. Husse Peter och Marie (Pompecas) åkte ut och vi andra skulle ta en kopp kaffe. Men det var en kvinna, jag kommer inte ihåg hennes namn, hon gav sig ut igen för hon tyckte att hennes tik hade haft nåt på kornet när hon spårade så hon ville prova igen innan det blev kolsvart ute.
Vi hällde upp kaffe och skulle ta första klunken så ringer Jeannettes telefon: De har hittat henne men får inte tag på henne!
Hon hade sprungit nere på en hyffsat stor (och farlig) väg. 2 helt okända hade stannat för att locka in henne vilket drev Sille ifrån dem och tillbaka bort från vägen. Peter fick syn på henne, kastade sig ut och Sille ville INTE komma.
Ett av alla Maddes råd var också en upplysning om hur i princip alla hundar beter sig i en sån situation. En hund som av någon orsak, vilken som helst kommer bort hamnar i en sorts kamp/flykt-situation. Hon hade också sagt att till och med husse/matte kan upplevas som ett hot och behöver komma så nära som 1-3 meter för att hunden ska förstå att det faktiskt är familj! Jag hade berättat det för Peter & Jeannette och tur var väl det.
Sille, inte rädd för nånting i vanliga fall, skällde och morrade åt husse. Han som var så glad att äntligen fått se att den vi har letat efter i flera dagar, den familjemedlem som har varit borta i 2 nätter mitt i vintern, självklart blir Peter glad och ropar. När Sille reagerade som hon gjorde så kom Peter på vad jag hade sagt. Han lyckades med ett lugnt och undvikande/beskedligt sätt ta sig närmare utan att skrämma henne på flykt och när han var riktigt nära då gick det upp för henne vem han var!!!
Hade inte Madde berättat detta för mig så jag kunde ge denna info till Peter & Jeannette så kunde det ha gått illa. Alla som har haft en hund som försvinner längre än normalt blir ju överlycklig när hunden kommer tillbaka. Visst fan är man arg för att hunden inte har lyssnat men man är samtidigt glad att hunden kommer tillbaka, hyffsat hel och oskadd. I det läget kanske man går för att möta sin hund, gärna med armarna ut som i en kommande omfamning och jag skulle själv förvänta mig att min hund självklart vet vem jag är eftersom jag ropar hans namn. Han ska ju helt enligt Hollywoodmodellen hoppa upp i min famn och vi ska kramas samtidigt som jag gråter av lycka. Jag älskar ju min hund som om det vore mitt barn!
En chockad, förvirrad och vilsen hund reagerar med flykt. De allra flesta rovdjur flyr faktiskt hellre än att skada sig i en kamp. Kamp går de in i när det inte finns någon möjlighet att fly. Sille kunde ha försvunnit igen. Sprungit till skogs eller ut på vägen. Tack vare Maddes goda råd så lyckades Peter komma henne tillräckligt nära. Sille försvann inte för att hon blev rädd för något. Hon sprang bort sig och snurrade bort sig i sina bakspår. Hon reagerade enligt regelboken för bortsprungna hundar och nu förstår jag precis hur jävla svårt det är att försöka få tillbaka en bortsprungen hund. När inte ens husse/matte känns igen förrän inom 3m radie så ska det mycket till för att historien skall sluta lyckligt. Men vi vet också att det inte är kylan som tar våra bortsprungna djur... det är olyckorna som sker när de springer på vägar eller söker värme på fel ställe.
Jag kommer inte ihåg några namn på de för mig nya bekantskaperna som har hjälpt till men ett stort tack till de som har ställt upp, stort som litet. Tack! Jag vet att Jeannette och Peter är oerhört tacksamma för all hjälp och de är lyckliga att de har fått tillbaka sin Solstråle Sille.
Sille var trött och i princip oskadd. Lite blåslagen på benen och nån pytte reva här och där men för övrigt okej med tanke på den terräng vi har spårat henne i!!! Hon var VÄLDIGT hungrig men hade förmodligen ätit snö för hon var inte uttorkad.
Snön har vi varit glada för då den har gett oss spår att gå efter men också det att Sille har förmodligen ätit snö för att få i sig vätska och på det viset slapp hon gå ut på kant-is som brukar vara livsfarligt.
Idag är mina hundar trötta och väldigt avslappnade =) Briam har fått gå av sig allt han har lyckats tjyva till sig från Ottos valpmat. Jag tycker att Briam är väldigt duktig på att spåra och ska undersöka hur jag skulle kunna utveckla det hos honom så han gör något vettigt med sin förmåga.
Nu ska jag slappa lite innan jag ska ut i skogen och gå ett väldigt kort spår med Briam. Filosofin för spårträning som jag fått lära mig: Hunden skall lyckas varje gång!
Igår hittade ingen av spårhundarna Sille men de visade gång på gång att de hade henne på kornet!!! Så idag ska han få lyckas med klöven och med massor av gotte och beröm!
Otto 9,5 v och bus med Soleil
Under veckan som gått så har Otto busat med Soleil(Skyborne All Summer Long) en del och han stod stilla under ca 20 sekunder så vi kunde knäppa en bild på honom... Han har mycket bus och spring i kroppen den grabben... Han ville bara backa så han kunde komma ner och fortsätta busa... Lilla Solan är nu 12 veckor och kan ses på moster Pias blogg: http://khemosabi.bloggagratis.se/
Här kommer bilder på bushundarna!
Fråga mig inte vem som är vem... Soleil har mera bläs som går ner mer på sidorna av nosen. Otto har en hel, vit rand över rumpan medan hennes är bruten. Hennes vänstra framben är rött medan Otto har vita ben.
Dagens Dumbo-öron: Otto
Han som precis hade växt i sina öron... så blev de större igen
De har fantastiskt kul ihop de där två röda busungarna... parklass i Vilsta i sommar kanske?? =)
Här kommer bilder på bushundarna!
Fråga mig inte vem som är vem... Soleil har mera bläs som går ner mer på sidorna av nosen. Otto har en hel, vit rand över rumpan medan hennes är bruten. Hennes vänstra framben är rött medan Otto har vita ben.
Dagens Dumbo-öron: Otto
Han som precis hade växt i sina öron... så blev de större igen
De har fantastiskt kul ihop de där två röda busungarna... parklass i Vilsta i sommar kanske?? =)
Otto 9 veckor
Idag var Mai här och hjälpte mig att fota... vi fick ett par dugliga bilder =) Klicka så blir dom förhoppningsvis större =)
Huvudstudie är ju ett måste...
Här finns bilder på farsan Briam när han var 9 v och äldre: http://elinobriams.blogg.se/category/briam-som-valp.html
Slut för idag... tack för idag =)
Här finns bilder på farsan Briam när han var 9 v och äldre: http://elinobriams.blogg.se/category/briam-som-valp.html
Slut för idag... tack för idag =)
Mer bilder på busen Otto och hans far
Nu har Briam gett upp... Han har förstått att Otto är här för att stanna. Nu leker dom och sover ihop... Naturligvis har jag tagit ett par bilder... fler än två... =)
och idag har vi busat i snön:
Hoppas att det går att klicka på bilderna den här gången...
och idag har vi busat i snön:
Hoppas att det går att klicka på bilderna den här gången...
Så har Otto bott här i snart ett dygn =)
Allt har gått jättebra! Han är en go liten grabb och charmar vem som helst. Här kommer några bilder. Jag lägger in dem så man får klicka så att de blir större...
Hoppas att det fungerar att klicka på bilderna nu...
Hoppas att det fungerar att klicka på bilderna nu...
Utmanad av Michaela och Nota
Utmaningen går ut på att ta en bild man redan har i datorn och publicera den och berätta om den. Bilden ska vara ur 6:e mappen och vara den 6:e bilden... min blev den här: kolla hur nonchalant jag håller kopplet haha
Bilden är tagen i somras på vinthundklubbens utställning i Lövudden av en som heter Sabine Brenner ( www.animagi-whippets.at ) det enda jag kan berätta mer är att min hund hade en muskelinflammation i ländryggen just då och var inte speciellt rolig att visa. Jag visste inte då vad det var utan visste bara att han inte rörde sig som han brukade och gick till veterinären i samma veva. Vi tog blodprov för att utesluta fästingburna sjukdomar och kom fram till att det måste vara en muskelinflammation. Min kompis som precis som mig är utbildad hundmassör fast med olika "tänk" plus att hon kan en del akupressur tog tag i det hela och han blev bra. Han blev bra och kunde motioneras som vanligt lagom till slutet av sommaren... TYPISKT!!! Århundradets whippet-sommar och så är hunden knappt visningsbar. Anmält hade jag ju gjort och det var ju inte som att släpa runt en hö-säck så det gick väl an. Just den dagen så plockade domaren ut 10 st i den enorma öppenklassen som hon ville se lite närmare och så långt var Briam fortfarande med i spelet men när det bara ska placeras fem stycken så fick han inte vara med längre. Jag är glad att han fick vara med bland de 10 hon fastnat lite mer för. I den konkurrensen är jag helnöjd!
Jag utmanar:
Mai Fernqvist (äger Samanthas Stanley Cash & Adagio Greatest Love of All)
Pia Fernqvist (knl: Khemosabi working Golden Retriver and Whippet)
Ewa Haag (knl: Greypaws, Flatcoated Retriver)
Bilden är tagen i somras på vinthundklubbens utställning i Lövudden av en som heter Sabine Brenner ( www.animagi-whippets.at ) det enda jag kan berätta mer är att min hund hade en muskelinflammation i ländryggen just då och var inte speciellt rolig att visa. Jag visste inte då vad det var utan visste bara att han inte rörde sig som han brukade och gick till veterinären i samma veva. Vi tog blodprov för att utesluta fästingburna sjukdomar och kom fram till att det måste vara en muskelinflammation. Min kompis som precis som mig är utbildad hundmassör fast med olika "tänk" plus att hon kan en del akupressur tog tag i det hela och han blev bra. Han blev bra och kunde motioneras som vanligt lagom till slutet av sommaren... TYPISKT!!! Århundradets whippet-sommar och så är hunden knappt visningsbar. Anmält hade jag ju gjort och det var ju inte som att släpa runt en hö-säck så det gick väl an. Just den dagen så plockade domaren ut 10 st i den enorma öppenklassen som hon ville se lite närmare och så långt var Briam fortfarande med i spelet men när det bara ska placeras fem stycken så fick han inte vara med längre. Jag är glad att han fick vara med bland de 10 hon fastnat lite mer för. I den konkurrensen är jag helnöjd!
Jag utmanar:
Mai Fernqvist (äger Samanthas Stanley Cash & Adagio Greatest Love of All)
Pia Fernqvist (knl: Khemosabi working Golden Retriver and Whippet)
Ewa Haag (knl: Greypaws, Flatcoated Retriver)
