Ljuset i tunneln...
Idag har jag varit i kontakt med Redog i Västerås och där kunde de klämma in Otto på onsdag nästa vecka. Det är iallafall inte om 14 dagar!
Efter samtalet med Redog så ringde jag Strömsholm för att kolla hur jag skulle få till den absolut nödvändiga remissen och journaler till nya rehabstället. På måndag ska någon ringa från Strömsholms rehab och så ska vi lösa det då. Det blir alltid mycket krångligare än för många andra när jag är i farten. Det är alltid så att det kommer saker emellan och om inte bilen pajar så är det något annat som sätter käppar i hjulet...
Men jag börjar bli van... it's the story of my life... det finns inte en väg i mitt liv som har varit spikrak så jag har lärt mig att hantera det mesta. Tyvärr har det gjort mig till en ganska negativ människa som ofta anser att det är lika bra att tro att det går åt helvete för då blir man inte lika ledsen när det gör det... "det var ju vad jag räknat med..." alla bra saker som händer blir istället helt sjukt fantastiskt bra för de har ju varit oväntade =)
Det som är mest pissigt nu är att Otto har inte haft någon objektiv eller för den delen så kompetent person som har kunnat bedömma hur dessa två veckorna har gått. Alla som har eller har haft valp vet ju att man räknar ju veckorna på valpar och det är ännu mer noggrannt att räkna dem när valpen är i behov av rehabilitering. Varje vecka som går utan att vi får hjälp gör att hans liv som fullvärdig whippet bleknar bort... tyvärr. Det här är det som skulle vara avgörande och jag blir frustrerad och faktiskt jävligt arg när jag känner att jag inte kan göra och ge 100% för hans väl och ve...
Otto är glad mest hela tiden och tycker säkert att jag är helt knäpp som inte släpper honom lös så han kan kuta som en tok. Behovet finns! För varje dag som går och vi inte kommer vidare i hans behandling så ligger dagen när han får springa lös ännu längre bort... det är sjukt synd om den lille parveln och inte får jag gå på några längre promenader även om jag på eget bevåg har utökat hans promenad-tid en smula. Jag funderar starkt på att leta rätt på nåt bra ställe att lägga ett enkelt spår så vi kan börja med ordentlig hjärngympa och det är ju meningen att han ska prova viltspår sen. Men som det är nu måste terrängen vara lättframkomlig men dock inte typ ett fält för då driver spåret och gör det lite väl avancerat. Det skulle vara på något väldigt vindstilla ställe och det är inte lätt att hitta...
Jag ska forska i saken lite... jag ska ändå tina upp blod och lägga ett tidigt imorgon för att ta det innan mörkret faller med Briam för nu är jag sporrad att träna inför öppenklass... anlaget har han ju sedan flera år tillbaka. Han fick ett diplom av taxklubben... som jag har tappat bort... Han gick spåret i Ugglum av alla ställen i avlånga Sverige. Det ligger utanför Falköping och skogen där var trollsk och vägen dit var breath taking. När vi kom ut på landsbygden så såg det ut som en fjord mitt i alltihop. Nyss var jag i Skara trakten med sitt platta lyte och helt plötsligt kändes det som frodigt Norge... helskumt.
Påminner lite om upplevelsen jag fick i Uddevalla när jag hälsade på hos Michaela (Notas Crew) första gången. Då tog vi en promenad som helt plötsligt var vi som i en dalgång och längst ner rann en spillra av en bäck och det var fullt av svart skiffer nere i vattenslingan. Urhäftigt! Kändes inte heller som Sverige. Hade det varit mer lummigt och träd och sånt hade jag kunnat tro att jag var i någon djungel någonstans. Fränt att Sverige har så mycket att bjuda på!
Ja ja nu orkar jag inte skriva mer... dessutom ska jag ju åka och gå lite cavalletti med lill-ponken och kasta boll åt stor-ponken... har införskaffat en bollkastare (extra arm i plast som ger snärt) och jäääävlar vad långt bollen kommer och Briam blir astaggad av att få springa för full gas... inte som när jag fjös-kastar när han hinner springa förbi innan den landar... ha ha
